velsara

Hade en hektisk dag på jobbet på lördagen och efter två dagar i soffan med en sjukskrivning på nacken var jag i halvbra form. Dagen flöt på obemärkt och jag tyckte att det kändes som en lugn löningslördag (förmodligen bara för att vi var ett bra lag) ända tills det började närma sig 16 snåret. Då insåg jag hur mycket det var att förbereda och hur det sakta men säkert hade byggts på bokningar. Körde pepptalket med Maria och sen var det bara att ösa på. Lägga i dendär växeln som man vet att man har, men som ibland är fantastiskt svår att hitta. Lyckades trots allt med det men halvdog sen i soffan när jag kom hem. Kanske lika bra det.

Vaknade relativt tidigt på söndagen, den lediga dagen.
Tog genast tag i bestyret med att hitta på något vettigt. Såg på lite dubbeljakt på tv:n och njöt över att jag aldrig fått för mig att satsa på sporter som stavas långdistans. Jag hade det ganska gott i soffan så att säga.

Brunchade sen med Maria och Emma. Det var riktigt trevligt att sitta och dömma ut människor som passerade. (En av mina favorithobbys) Söndagar visar sig vara en bra dag för det. Flödet på människor är väl kanske inte optimalt, men det är en jäkla bredd på det man får se.
Allt ifrån gårdagens lacktights och högklackat till tvådelade mysdresser från 87. Från sminket någon glömde att tvätta av sig när de gick och la sig och de trassliga frisyrerna till mönstrade koftor med 372 noppor för många.
Jenny och Ida anslöt sig till gruppen och vi blev senare den nya trion. Kaffe byttes för deras del till ädlare drycker med bubbel i och jag kan nog ha smakat lite också.  När vi ändå var i bytartagen så byttes fotöljer mot en hård träbänk.
Innebandy. En sport jag säkert skulle kunna lära mig att förstå och att uppskatta. Om jag bara orkade och ville.
Jag har alltid haft ett visst ofrivilligt motstånd mot sporten. Vet inte vad det kommer ifrån, men jag har en teori.
När jag var några år yngre och gick på högstadiet fick jag innebandyförbud på idrottslektionerna. Det var visst något tjaffs om att ingen ville spela i mitt motståndarlag. Tydligen fick man inte tacklas, inte svinga med klubban så högt som man tyckte var nödvändigt för att få fart på den lilla plastbollen och man fick inte hugga mot fotknölarna. Mycket tråkigt.
Detta kan ha grundat mina fördommar mot de som utövar sporten på riktigt. Det kan tyckas vara oförtjänt, men jag har ändå det inpräntat i bakhuvudet. "Buhu, han knuffade mig över sargen" "Cry, cry. Jag ramlade och brände mig på idrottshallsgolvet" Ja, jag har väl helt enkelt fördommen om att de som spelar är lite fjolliga, mesiga, grinungar. Kanske måste sluta ha för mig det och inse att 15 åriga tjejer i klassen inte får ligga till grund för det jag nu tror är sanning.
Det var i alla fall en första och det är inte alla dagar man får det, så vi får ändå se det som om jag gjorde något "vettigt" när jag var ledig.

Nu ska jag ta och jobba på en vecka till och längta till ledig söndag som ska följas av en ledig måndag och tisdag om allt går enligt planerna. Projektet hallen behöver ta fart.

Puss på er gullungar!